“Jag ville undersöka vad som händer när ett levande rågfält flyttas in i en offentlig byggnad och hamnar mitt i vår väg. När rågen täcker en hel trappavsats uppstår ett val: att ta en annan väg, eller att gå rakt över det som växer. Det som slog mig var hur sällan vi stannade upp. Få personer stannade upp och funderade, och ändå färre ställde frågan om de fick trampa på den.

Ju fler som hade gått, desto mindre ifrågasattes vägen. “Alla andra” hade ju redan gått – då måste det vara meningen. Det gör mig sorgsen. Kanske säger det något om hur svårt vi har att bryta invanda spår, och hur tryggt det kan kännas att följa andra.

Samtidigt vill jag gärna läsa det som att vi upplever biblioteket som vårt – att allt i det tillhör oss tillsammans. Det är skönt att se, och jag vill värna det som ett demokratiskt rum. Men min fråga kvarstår: hur kan vi göra vårt eget ansvar synligt i de små vardagliga beslut som får följder bortom oss själva?”